First Waltz

Quidquid discis, tibi discis – "Vad än du lär dig, lär dig det för din egen skull"

Rampage on Capitalism

 
 
En bok som Sälj, den passar säkert bra i bokhyllan bredvid mein kempf och C.H. Hermanssons Monopol och storfinans.

En bok om att kunna sälja in sig till vad som helst, allt från ett bättre bord på krogen till att få sambon åka till karribien istället för säffle på semestern. Det handlar om att utnyttja människor, för det är var säljare egentligen är. De utnyttjar folk att spendera sina pengar på saker som de absolut inte behöver eller har någonsin tänkt sig vilja ha för att man ska tjäna pengar… för oj vad lockad man blir när beskrivningen även påpekar att DU med stora versaler kan bli lika bra säljare du med. Tillochmed beskrivningen av detta ändrar fort från ett tredjepersonsperspektiv av alla hans bedrifter från mångmiljonbelopp och kändisskap i tv till att DU - kan också också nå dina drömmars mål (oavsett om du har titeln försäljare eller ej). För allt handlar om pengar, denna ondskefulle produkt som existerar där den inte behöver finnas och är frånvarande på alla de ställen där den behövs. Skolan behöver mer pengar, vården behöver mer pengar, hemlösa behöver mer pengar, för pengar finns ju överallt där de inte behövs. VD för Eriksson som tjänar 10 000 000 per år eller en regeringchef som tjänar 1 500 000 per år… för de har familj och barn som de bör kunna ha hand om. Räknar vi sveriges rikaste så utgör de 40% av sveriges alla 9 miljoner invånare
...
Nå dina drömmars mål (utan att tillbringa lika mycket energi på att lära känna dig själv, veta vilken väg som är bäst att gå, vad som speglas i för mål du har när du tänker dig själv i en jacuzzi på 45’e våningen i Turning Torso med en släkt som inte vill veta av dig, och det där tre bilarna som står i garaget, helt fullt försäkrade men fortfarande enormt paranoid om du låst dem eller ej. Ingen frågar varför du har två nej, när bussen till jobbet tar dig 8 minuter. Du vill känna dig rik, ja varsågod, nu är du rik. För när du är rik slipper du umgås med de som inte har pengar, du slipper ha samma tunna standard som de som hellre åker buss eller cyklar. Du slipper tänka på konsekvenserna av all dyster konsumtion, du måste få ha dina två bilar, trots att du endast använder en åt gången, en timme om dan.
Pengar finns aldrig där de behövs. När vi har resurser, och teknologi för att föda och mata hela jordens befolkning många gånger om så tror vi fortfarande att vi behöver skänka pengar dit de inte finns. Vakna upp! Det kommer aldrig finnas tillräckligt med pengar för de fattiga, för de sjuka, för de unga. Sluta tänka på era värdelösa drömmar om ett eget liv i en jacuzzi eller i ett stort hus med två bilar på uppfarten, sluta drömma om nån jäkla demokratisk utopi där vi alla får det bättre med tiden. Det finns inte!

Nej, Sälj är en bok direkt tagen från den allra djupaste av samhällets mörkaste sidor, den trycker fram den svaga delen av våra hjärnor, vi är lättlurade i den mån att vi inte vill slösa den viktiga energin vi använder i våra hjärnor för att ta en liten genväg för att nå våra mål, för våra mål har aldrig handlat om pengar.. våra mål handlar om lycka.. för ständigt projicerar samhället och media att ha pengar gör en lycklig. Jag tror fler hade varit lyckliga om alla som behövde vård fick vård, om färre levde på gatan, om färre gick hungriga. När vi ser ökade samhällsklyftor och en industri som mår bra av hjärndöda konsumerande, när vår kultur ständigt säger åt oss vad vi behöver för att vara lyckliga -för det är väl det enda vi vill? - som bakåtsträvar mot allt vi egentligen behöver, när samhället leker med vårat psyke, och trycker in oss i ett hörn och lurar oss till saker vi inte behöver, så hjälper det inte med att köpa Sälj för att nå våra gemensamma drömmars mål.
 
 

Catching Time

 
Från midnatt till morgon, genom att ställa bak klockan trodde jag inte var möjligt, Bortsätt från att fysikens lagar inte tillåter mig resa bakåt i tiden, finns det alltid en möjlighet att leva samma klockslag på två olika platser på jorden genom våra tidszoner. Ett annat sätt att uppleva tiden annorlunda fick jag återuppleva nu.

Under en stor del av min uppväxt var jag en typisk morgonmänniska, de småtimmarna innan alla gick upp var definitivt en stund för sig själv. När man bodde i en lägenhet med fyra andra fanns det inte så mycket egentid som när på morgonen smyga sig ut till köket och laga en ordinär frukost, eller som på sensommarmornarna då jag kunde hänga ut genom fönstret med mitt täcke omvirat kring mig och kunde vänta på att få se solen gå upp. Jag fick göra det som bara jag ville göra, utan att någon störde mig, eller hindrade mig. Helt ensam och superstark, så kunde man övervinna allt. En redig frukost, ett tidigt bad och sedan långsamt höra hur aktiviteten i lägenheten eskalerar till den vanliga dagsrytmen av vad det innebär att leva med två syskon plus föräldrar.

Sedan man tagit av sig den vita skärmmössan och lärt sig ett å annat i cafébraschen trodde jag att jag hade återgått till att vara en tidig morgonmänniska, men nu var det svårare. Allt för många kvällar då man sitter uppe med sin kärlek eller ett par vänner, saker och ting man måste bearbeta innan man lägger sig, som tärde på ens morgontimmar, kom att bli mer och mer extinkta. Tacka chefen att jag fick ett par morgonpass ändå.

...

Jag finner mig tillbaka till nutid, då varje natt handlar om att ta igen allt jag missat under dagen, som kan gälla artiklar jag har att läsa, dokumentärer eller rent allmänt plugg, är det ytterst sällsynt att vakna tidigt längre. De gånger jag läser av 4:03 på klockan är då jag råkar ha fått en fixidé som vägrar ge mig frid förrän jag är klar. Dock finns det nätter som denna, då jag tidigare på kvällen slocknade ovanligt tidigt (vid 22-tiden, då jag inser att min dygnsrytm är helt åt skogen) for man upp som en illvaken uggla. Andra dagar hade man förbarmat sig för att försöka få nån form av sömn innan klockan ringer vid 8-tiden, men nu har jag min fridfulla stund och tänker bara ägna den helt åt mig!
 
 

Water Night

En fuktig månad, och det slår en att man borde ha förväntat sig snö och långkalsonger redan. Levande ljus och konstmossa.
Tänk vad några få breddgrader gör skillnad, sån här tid på året.
Det ständiga mörkret jag ser när jag kliver upp på eftermiddagen gör mig ständigt uppmärksam på skyttens månad som nu infaller. Jag glömmer bort att andas, allt jag känner är en frånvaro av subatompartiklar att den enda kraften i mellan oss repulserar varann.
Sippar efter andan då luften i lungorna börjar ta slut. Luften som i sig är så abstrakt. Transparent och tunn men lika verklig som materialet jag ligger på, trots att jag inte känner dess närvaro. Det sägs att det sista en fisk skulle känna av från sin omgivning är vattnet.
Abstrakta är även mina tankar, som när de trotsar naturlagarna hinner ta sig universum runt utan att kunna hämta mer än en näve kometdamm.