First Waltz

Quidquid discis, tibi discis – "Vad än du lär dig, lär dig det för din egen skull"

One more cup of coffee...

Jag börjar känna en liten känsla av hopplöshet, som att det jag gör inte leder till något vidare, och att människorna runt mig inte ser mig som något viktigt längre.

Kanske har jag försökt för mycket.. eller för lite...

Jag jobbar och jobbar, dag ut och dag in. Lämnar hemmet tidigt på morgonen, och kommer hem sent på kvällen - at what cost? Pengar har jag väl gott om.

Jag försöker ofta hitta tider och tillfällen att träffa mina vänner, men tycks ändå tillbringa de flesta kvällar i veckan bortbleknad framför en tv och spela spel.

 

Lite närhet skulle nog förgylla min vardag, men jag är mest för upptagen av mig själv för att kunna göra något åt saken.

 

Lite osammanhängande inlägg, men det är svårt att skriva, ignorera tvn mamma tittar på och lyssna på musik samtidigt. Multitasking ja, det är jag duktig på, men när jag skriver vill jag helst vara fokuserad, vilket jag inte är nu...

 

En uppföljare av mitt inlägg fortsätter nog i veckan.

Depeche Mode

Jag och min mor hade en väldigt givande konversation om mode, då jag kom fram till många nya saker med varför vi klär oss som vi gör och varför alla generationer skiljer sig åt.

Jag lovade mig själv att aldrig göra en blogg om mode, men detta handlar ju faktiskt om orsakerna och dess djupliggande faktorer till varför vi klär oss som vi gör. Men förlåt mig, ty jag har trotsat mig själv.

Min mamma frågade mig vad jag tyckte om familjens klädval och vilken rangordning vi följande fick. Jag kom på första plats, min bror .... rätt långt efter, och min syster nära därpå, och mamma sist. "Inget elakt personligt, men du förstår väl vad jag menar" sa jag tröstandes. Det märks att dagens unga som bryr sig om mode vet vad de ska ha på sig. För att ta som exempel så brukar jag matcha olika klädesplagg med färger och tar aldrig på mig svarta byxor/svart tröja, utan bryter av med något blått. Läderskor och läderhandskar. De som bryr sig en aningen mindre - dvs bror min - vet vilka klädbutiker förutom H&M som har snygga kläder för herrar. Dock finner jag inte hans klädval lika bra som mina. Min syster vet vad hon skall ha och vad hon tycker om, men har svårt att hitta rätt kläder som passar henne, och dessutom är hon så pass ung, vilket gör att hon fortfarande försöker finna stilen.

När jag tänker på min mammas klädval så inser jag att hon som levt genom olika generationer, som färgglada 60-talet, uppfinningsrika 70-talet och det friserade 80-talet, så förstår jag att det är svårt att även anpassa sig för vad som är mode idag. Vi barn lever i en vardag som äldre inte gör. Same shit goes for technology, om man tänker efter.

Nästa generation kommer vara hästhopp före oss vad gäller teknologi och mode m.m. Då kommer ingen mindre än vi själva hamna sist i rangordningen när vi frågar våra barn vem som är bäst klädd.

Livets Ironi

Livet må vara ett skådespel ur sin egna synvinkel, men utifrån är livet helt enkelt en stor ironi. Att vi föds, formas i skolan, utbildar oss för att nå våra mål, jobba tills man pensionerar sig och sedan dör, är en lång outhärdlig tidslinje som är bestämd, redan när vi föds.

 

Vi kämpar för att hålla kontakten med våra vänner, bara för att känna oss säkra och veta att vi får den närhet vi behöver, och att sedan välja rätt vägar i livet utan att känna att man har valt fel.

 

Jag talar nog för mig själv, men vi behöver inget av det ovannämnda. Vi ska födas, och sedan leva, tills vi inte gör det längre, och när vi lever ska vi leva fullt ut, utan att känna oss tvingade att leva i dessa normala riktlinjer och känslor. Det viktigaste i livet är inte att lyckas eller att inte lyckas, att känna lycka eller sorg, utan att få uppleva - Livet i sig!

 

- Jag kanske bara svamlar, men jag upptäckte nyligen en helt ny värld, utanför the matrix - eller något liknande.