First Waltz

Quidquid discis, tibi discis – "Vad än du lär dig, lär dig det för din egen skull"

Vvvv i cyberspace

Varför låtsas? Varför ens försöka? Det är bara sorligt och jag vill inte att det förändrar folks sätt att leva med andra...

 

Det jag bekymrar mig över är hur många användare på facebook, msn, sms mm. skriver som om man konverserade i verkligheten. För det är långt ifrån samma sak som att prata mellan fyra, sex eller åtta ögon. Jag vill iallafall inte låta en konversation styras med hjälp av fingrarna över ett tangentbord, utan ser den teknologiska konversationen mer som ett kommunikationssätt ifall jag kräver information av något.

Det är en utav de främsta anledningarna till att jag sällan svarar på onödiga sms, skriver på facebook-väggen eller inte svarar mer än kortfattat och informellt. Den riktiga kontakten görs två mäniskor imellan, och ska vi låta det tas över av teknologi är jag inte med längre.

 

Våga vägra vara verklig i cyberspace!

The Rip

Det är mycket man vill få gjort här i livet. Man vill bygga karriär, bygga hus, resa jorden runt, bestiga det högsta berget, hitta sin drömprinsessa, och skriva en bok. Finns egentligen inget slut och man kan nämna miljontals mål människan har satt upp under vår tid här på jorden.

 

Jag har alltid undrar vad som händer med oss när vi berörs av något, som när jag lyssnar på the Rip av Portishead. I den låten verkar det inte finnas något slut, bara något pågående, somär menat att leva vidare ända tills vår närmaste stjärna slocknar.. Som ett kall att inget egentligen har något att sträva mot, eller ursprung att komma från. En signal som berättar för oss att leva i nuet, utan mål eller förutsättningar, bara leva.

 

Mycket av min filosofi kommer från Naomi Hunter, som var doktor i dna-forskning. Påhittad visserligen, men kan Karl-Bertil Johnsson få sin filosofi från Robin Hood så ;)

Love is my drog, it's my heroin

There is a feeling inside me, and I know what it is, but I don't like it.

 

Känslan av den där längtan till närhet, den finns oftast där efter att jag umgåtts med en vän, vilken som hellst. Jag suckar och önskar jag kunde ha tagit de chanserna jag fick. Det är nästan som att mitt medvetande tar avstånd från att utnyttja dessa chanser, men till vilken anledning vet jag inte. Kanske är det för att inte bli sårad, eller att inte såra? Är det kanske för att jag är rädd att jag kommer behöva det mer?

 

Kärleken är en drog, men hur skall man använda den utan att missbruka den? Det är väl frågan... " Dumdumdum.."