First Waltz

Quidquid discis, tibi discis – "Vad än du lär dig, lär dig det för din egen skull"

En resa över Atlanten.

Dethär med andlighet alltså..

Det är rätt mäktigt, och det var väl inte förrän förra veckan jag verkligen lyftes upp utav en religon.

Det var kväll och jag hängde på en kyrka där vi brukade hänga under somrarna för några år sedan. Personalen var kristna i stor bemärkelse, men de flesta var unga vuxna. Det var absolut inget krav på att man behövde vara kristen för att vara där, utan man kunde lätt komma in i gemenskapen genom att bara pyssla och ha kul.

Nu var det dock första gången på över ett år där, och alla mina nära vänner jag umgicks med då hängde inte längre här, så jag började ju prata mer med personalen än tidigare. Sedan gick vi lite djupare i intressen och kristendomens lära, sedan berättade jag någonting som sitter rätt djupt inne i mig, något som nöter mig och gör livet lite svårare att leva. "Vill du att vi ska be för det, tycker du?". Han ställde frågan och jag kände att det inte kunde skada och att jag gärna prövar om det känns, på något sätt - alls.

 

Inne i stora salen, med släkta ljus började vi först prata om besväret, för att först förstå, sedan bad de med mig, jag och två andra. De hade varsin hand på mitt huvud och viskade tyst böner för mig. Även jag satt och bad, nästan när man berättar att man verkligen vill något till någon, fast man berättar det för gud. Blundande, och viskande, lät jag mig själv öppna upp för någon jag aldrig talat med innan, men det kändes som vartenda ord man sa menade man till hundra procent, och man öppnades upp, helt sårbar inför - sig själv egentligen. Jag ville inte ljuga, eller förlöjliga mig, utan jag bad om de sakerna som jag verkligen verkligen ville skulle slå in.

- Sedan hände något. Rent mentalt kan man säga att jag kändes som en liten atomkärna i min egna kropp, som att allt runt omkring mig bara fanns utanför, och bara själen var innanför. Även kroppen tillhörde det som låg utanför. Jag kände mig otroligt stor och viktig inför alla, men samtidigt så liten och obetydelsefull för resten. Tänk er en explosion i mitten av universum.

 

Bönen höll på i ungefär 10 minuter, men det var som en resa till andra sidan Atlanten i sig. Efteråt när kyrkan stängde för kvällen försökte jag bara summera allt som hade hänt för att kunna skriva ner det här.

Vi får se vart det leder mig senare. Alla upplevelser är värda att minnas. Amen.

Den plågsamma Sanningen om kött

Vegeterianer, alla har sina synpunkter på varför de inte äter kött. Jag känner en hel del, och allt fler och fler konverterar till ett köttfritt rike, men sedan har jag börjat fundera på vad egentligen de står för och varför.

Vad finns det för allternativ tro. Jo, de allra självklara; de tycker att kött är mord, eller att man kan klara sig fint utan att tugga i sig något som är gjort och uppväxt för att sedan slaktas och ätas. Att det tar mycket mer energi att förbränna köttet, stor energiförbrukning av uppfödandet av djur och dess mat.

Allt sådant kan jag förstå, men jag ställer mig dock inte på deras sida p.g.a. de synpunkterna, men en vän sa för länge sedan någonting som fick mig ändra perpektivet på mitt köttätande. Det var inte det att hon var vegeterian, utan hon bara åt mindre kött vardagligt. Hennes synpunkt på att vara "vegeterian" var att det massproduceras så ofantligt mycket, mer än vad som egentligen är tänk ska fungera i vårt ekosystem - exakt så sa hon väl inte, men jag har väl dragit den liknelsen osv... - hör följande;

Alla organismer, alla sorters djur, människor, apor, maskar, fåglar m.m. har sitt sätt att leva. Ingen är den andra olik, och jag känner själv att det inte är något fel att äta kött, men när det kommer till en gräns då vi massproducerar djur (!) och river regnskog efter regnskog för att kunna odla sojabönor till djuren, då har det gått för långt. När vi massproducerar lax i stora nät för att sedan kunna äta det när vi vill är helt fel, dock fullt nödvändigt när vi är vana att kunna köpa vilket kött som hellst vart exakt som hellst.

Nej, hade jag kunnat ändra någonting hade jag ändå inte kunnat göra det eftersom så många människor är beroende av att kunna ha denna lyx. Jag får börja min egna pakt, och alla andra får göra som de vill. Jag vill inte få med mig hela världen i ett enda stort parlament där ingen äter mer kött än de närproducerade i svenska åkrar (som exempel). Jag vill heller inte göra det för att jag ska känna mig god i hjärtat som värnar om naturen å djuren. Jag gör det för att jag inte vill följa den plågsamma sanningen om mänskligheten. Tack.

Ett hål mitt i sanden

...Ett slag mot örat, knappt hårt, men välriktat, ej med flit...

Det var det som krävdes för att jag skulle förstå hur handikappade verkligen har det. Ångesten av att inte kunna leva ett liv normalare än alla andra. Förlora hörseln, bli döv, amputera foten, blind, förlora ett finger, rullstolsburen för resten av livet...

Det enda som hände mig var att jag fick nedsatt hörsel i ena örat i två veckor drygt, men även om jag verken fick amputera foten eller bli blind så kändes det fruktansvärt att behöva sätta sig in i att man inte hör lika bra med ena örat.

För att förklara för er hur jag upplevde allt kan man sammanfatta såhär: Jag kunde inte längre uppleva diskanter, och därbland små sus, krispigheter, som silke mot silke, eller lövens sus genom vinden, vattnet som pressas genom kranen i hög hastighet som sedan träffar handfatsytan ner i avloppet.. Tillochmed hi-hatten i lurarna från ipoden.

Och eftersom allt hände i ena örat så kunde jag inte längre skilja på vad ljud kom ifrån. Allt surrades i huvudet som en stor mono-högtalare - en bil kommer farandes bakifrån.. eller är det framifrån? Bara ögonen är det enda som inte ljuger för mig.

Det var en obehaglig värld som jag inte vill uppleva allt för snart. När man blir äldre får man ju hörselnedsättning stegvis, men jag fick det pang-bom-va.

Jag är otroligt tacksam att det bara var tillfälligt. Det fick mig dessutom en inblick i hur många andra lever med besvär. Att förlora någonting är aldrig kul, men det var inte förrän nu som jag har insett det på allvar..