Små stugor står tätt intill varandra på stora torget. Färger i blått, vitt, rött och grönt lyser tydligt från olika håll, och en god blandning unga och äldre står bakom sina banderoller med noga utvalda slogans för att nå ut till en så bred publik som möjligt. Det är snart val och varenda stort parti står laddade med valbroschyrer, pins, flyers och den lilla skålen med godis.
Denna gången har jag kommit förberedd, jag har en stark åsikt och känner mig politisk engagerad. Vart anser jag att jag står då? Spelar det någon roll? Är det inte så att alla partier vill ha bättre utbildning, satsa på småföretagare, minska arbetslösheten, öka välfärden.. Den stora skillnaden är egentligen bara den lilla skillnaden. Tillvägagångssätten i en strikt marknad formad av vissa enkla principer. Det handlar om pengar. Vart ska pengarna gå till, hur ska vi få in dem, vem ska få styra, staten eller det egna företagen?
Det är svårt, för att vi är tvungna att slåss om prispallen. Vi lär oss att med en bra utbildning ska vi kunna försörja vår familj, och kunna leva med all den materiella overklighet vi behöver för att känna oss lyckliga. Det ska vara bil och båt, hus på tomt och helst ett sommarhus på landet. En kamp som bara en handfull skulle lyckas med. Resten försöker sträva hela livet och har man tur kan man i alla fall nyttja sig en god pension.
Den frågan jag hade förberett handlade om miljön, vilket i mina små kallprat med partimän och kvinnor diskuterade hur vidare det är möjligt att driva en miljöpolitik ur en marknadsekonomisk ståndpunkt. -Javisst går det, sa dem, vi står ständigt med nya mål om att halvera våra utsläpp och många stora företag har hunnit med 90% av sina mål redan! Jättebra tänker ju jag! Härligt, då var det löst! Ingen mer oro över klimatförändringen, giftiga utsläpp i Östersjön eller förorenade storstäder. Sverige måste väl vara ett så bra exempel så alla andra länder tar efter, eller...?
Jag sa, förberedd och redo för diskussion, "Hur kan ett konsumtionssamhälle som det vi lever i som konstant måste öka för att bibehålla jobb och anställningar värna om miljön? Att vi bara skjutsar problemen framåt för att vi ska konkurrera mot varandra för att finna s.k. 'lycka' som egentligen inte har något speciellt värde hos befolkningens gemensamma välbefinnande". Politikerna vrider sig en aning, menar att det inte alls är något som tas upp i riksdagen, eller att det inte är den politiken de försöker driva. Det värsta jag förväntade mig var att bli bortviftad som utopist, men något intressant händer bland de flesta jag har pratat med. Vi inleder en diskussion om hur samhället skulle kunna vara, utan inflytandet av den fria marknaden eller politiker, utan en konstant ökning av konsumtion.
När ens enda två frågor är 1; Befolkningens välbefinnande, och 2; Miljön, så är det oerhört lätt att kommunicera med politiker, för att jag vet att vi människor inte är giriga eller konkurrensdrivande av natur. Det var otroligt kul att prata med de flesta, för att även om våra politiska åsikter skilde sig så var våra värderingar oftast detsamma, och fyra av fem valstugor frågade om jag var politisk aktiv och bad mig gå med i deras ungdomsrörelse, vilket berörde! Även de samma fyra av fem tyckte om mina idéer, som jag mer eller mindre har påverkats av Zeitgeist-rörelsen och The Venus Project. Jag vill inte arbeta för ett parti, inte heller driva mina åsikter parallellt med deras. Om man har en åsikt som man brinner för, och som står utanför den vardagliga debatten, såsom att faktiskt degradera hela den marknadsekonomiska sociala systemet, finner jag faktiskt ingen mening med att rösta på något annat parti i riksdagen.
Den enda stugan som dock kallade mig utopist och kommunist var när jag satt hos Moderaterna, efter en lång och svår diskussion om miljö och människors lika värde. Det var tydligt att vi hade olika åsikter, men det slutade med att jag fick broschyrer, valsedlar och tablettaskar som hon, skämt å sido, ändå visste skulle åka ned i soptunnan när jag kom hem. Returpappersboxen, så klart!