First Waltz

Quidquid discis, tibi discis – "Vad än du lär dig, lär dig det för din egen skull"

Sjunger sig själv till sömns

Nån dag när det är maj igen
Ska jag se dig och minnas det här igen

Vet dom säger det som dör blir åter jord
Men mina blommor dör
Jag har låtit något växa alltför fort
Något som jämt förstör

Nånstans
Bor de vi tror vi glömt
Det väntar där
Sjunger sig självt till sömns

Man tror man vet
Man lever lär
Man trampar snett
Blir den man är

Nån dag när regnet tynar bort
Då minns jag dig och hur vi förstörde oss
Jag har burit på en skuld som blev för tung
Jag lade den på dig
En oförrätt som håller sig för evigt ung
Förtjänar en sån som mig

Nånstans bor de vi tror vi glömt
De ruvar där sjungande sig till sömns  
Man tror man vet
Man lever lär
Man trampar snett
Blir den man är

Nuclear.

Står vid kanten av kratern som jag orsakat,
som profetian förespråkade.
Askan ligger kall. Ödelagd, tröstlöst
Vilken röra vi bringat, när allt gick fel.

Jag är splittrad
Jag är vild
Jag bryter upp inuti
Jag går på krossat glas
Skeppsbruten
på en ängslig plats

Står vid kanten av den undre värld
Jag hoppas på ett mirakel att fly
Viskningar i vinden berättar om sagorna
om ett liv långt där borta, jag kunde ha haft

Spegel, Spegel

Det var längesen jag gav mig själv en hård titt i spegeln. Av alla människor vars ansikten jag ser dagligen glömmer jag ibland att mitt ansikte finns, men idag gav jag mig tid. Studerade, iaktog, betraktade.. 
Är det verkligen samma person? Ur många perspektiv är svaret oftast ja, men som betraktaren själv iaktar är det endast en spegelbild, ur vilken sin vision endast är någon annan jag tittar på. Vem är jag? 
 
Jag studerar. En näsa, ögon vars själ vinkar hej, en mustasch, är den där för att tillägga? För att dölja? Vi döljer redan mycket av oss själva när vi väljer att visa oss själva för verkligheten genom en glasruta för att på något sätt tillfredställa personen i spegelbilden, för personen är inte olik någon annan du ser, men personen är inte du. V faller lätt offer för den värld vi fötts in i, med många fler bollar i luften än vad vi kan tänkas hantera. En efter en släpper vi medvetet på det som kunde tänkas vara vktigt, utan att släppa blicken från spegelbilden.