En fuktig månad, och det slår en att man borde ha förväntat sig snö och långkalsonger redan. Levande ljus och konstmossa.
Tänk vad några få breddgrader gör skillnad, sån här tid på året.
Det ständiga mörkret jag ser när jag kliver upp på eftermiddagen gör mig ständigt uppmärksam på skyttens månad som nu infaller. Jag glömmer bort att andas, allt jag känner är en frånvaro av subatompartiklar att den enda kraften i mellan oss repulserar varann.
Det ständiga mörkret jag ser när jag kliver upp på eftermiddagen gör mig ständigt uppmärksam på skyttens månad som nu infaller. Jag glömmer bort att andas, allt jag känner är en frånvaro av subatompartiklar att den enda kraften i mellan oss repulserar varann.
Sippar efter andan då luften i lungorna börjar ta slut. Luften som i sig är så abstrakt. Transparent och tunn men lika verklig som materialet jag ligger på, trots att jag inte känner dess närvaro. Det sägs att det sista en fisk skulle känna av från sin omgivning är vattnet.
Abstrakta är även mina tankar, som när de trotsar naturlagarna hinner ta sig universum runt utan att kunna hämta mer än en näve kometdamm.
,