Livet må vara ett skådespel ur sin egna synvinkel, men utifrån är livet helt enkelt en stor ironi. Att vi föds, formas i skolan, utbildar oss för att nå våra mål, jobba tills man pensionerar sig och sedan dör, är en lång outhärdlig tidslinje som är bestämd, redan när vi föds.
Vi kämpar för att hålla kontakten med våra vänner, bara för att känna oss säkra och veta att vi får den närhet vi behöver, och att sedan välja rätt vägar i livet utan att känna att man har valt fel.
Jag talar nog för mig själv, men vi behöver inget av det ovannämnda. Vi ska födas, och sedan leva, tills vi inte gör det längre, och när vi lever ska vi leva fullt ut, utan att känna oss tvingade att leva i dessa normala riktlinjer och känslor. Det viktigaste i livet är inte att lyckas eller att inte lyckas, att känna lycka eller sorg, utan att få uppleva - Livet i sig!
- Jag kanske bara svamlar, men jag upptäckte nyligen en helt ny värld, utanför the matrix - eller något liknande.
Cheers to that!