First Waltz

Quidquid discis, tibi discis – "Vad än du lär dig, lär dig det för din egen skull"

Ett hål mitt i sanden

...Ett slag mot örat, knappt hårt, men välriktat, ej med flit...

Det var det som krävdes för att jag skulle förstå hur handikappade verkligen har det. Ångesten av att inte kunna leva ett liv normalare än alla andra. Förlora hörseln, bli döv, amputera foten, blind, förlora ett finger, rullstolsburen för resten av livet...

Det enda som hände mig var att jag fick nedsatt hörsel i ena örat i två veckor drygt, men även om jag verken fick amputera foten eller bli blind så kändes det fruktansvärt att behöva sätta sig in i att man inte hör lika bra med ena örat.

För att förklara för er hur jag upplevde allt kan man sammanfatta såhär: Jag kunde inte längre uppleva diskanter, och därbland små sus, krispigheter, som silke mot silke, eller lövens sus genom vinden, vattnet som pressas genom kranen i hög hastighet som sedan träffar handfatsytan ner i avloppet.. Tillochmed hi-hatten i lurarna från ipoden.

Och eftersom allt hände i ena örat så kunde jag inte längre skilja på vad ljud kom ifrån. Allt surrades i huvudet som en stor mono-högtalare - en bil kommer farandes bakifrån.. eller är det framifrån? Bara ögonen är det enda som inte ljuger för mig.

Det var en obehaglig värld som jag inte vill uppleva allt för snart. När man blir äldre får man ju hörselnedsättning stegvis, men jag fick det pang-bom-va.

Jag är otroligt tacksam att det bara var tillfälligt. Det fick mig dessutom en inblick i hur många andra lever med besvär. Att förlora någonting är aldrig kul, men det var inte förrän nu som jag har insett det på allvar..

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Piggy
skriven :

Visst ett "Ytligt" handikapp som dövhet, blindhet, avsaknaden av någon/några lemmar kan vara svårt, men vi som har den inuti, så det inte syns. Jag kräver ingen sympati, men jag tycker att det vi inte ser är värst av allt.